I really hope it isn’t mothmen again.

Mulder: It could be… mothmen.

Me and my brother watched The Mothman Prophecies over a year ago and were greatly disappointed. I even shared. Yesterday night the pain of never having seen an actual image of a mothman was revived as we were watching the X-Files. H, being an intuitive little soul, blurted out the concept of “mothmen” on a whim as the plot developed. When Mulder later mentions mothmen as a possible label on the vicious creatures he encounters we draw our breaths and look at each other. Is it happening? Are we finally going to see mothmen? Alas, it turns out Mulder’s creatures, despite the glowing red eyes, are not mothmen, but some 450 year old Spanish conquistadors.

Thus the search goes on.

Jag skriver väl mest för åtgången.

Det här är som bekant en av de mest extrema tidpunkterna på året. Precis som alla grejer som åberopar tradition och avkräver massglädje måste du känna dig fruktansvärt avvikande om du skulle misslyckas med att förnöjt deltaga i firandet av den förvisso numer inte särskilt centrerade tilldragelsen av Jesu födelse. Hursomhelst, och av exakt samma anledningar, blir du ju onekligen erbjuden en chans att höra till. Julen förser dig med tydliga riktlinjer och regler för att uppnå vad som har kommit att representera normalitet. Du får datum, du får färgkoder, du får specifika sånger, fraser, maträtter och andra mycket ofrånkomliga attribut att klamra dig fast vid. Och klamrar du dig inte fast, ja då har du mycket litet här att göra.

Själv älskar jag julen. JAG biter inte den hand som föder.

Nu har du chansen att göra nånting rätt i ditt liv för en gångs skull.

Jo, jag var hemma en stund och pratade med min mor. Hon är charmig och stundtals sylvass.

Sen har jag tänkt på det här med svenssons juliga utomhuspyntande. Av alla de slag. Folk som lägger ner hundratals eller tusentals kronor på lysdekorationer och medföljande elförbrukning. De köper en femton meter lång sladd med nio hundra små blå lampor som de hissar upp och snurar runt flaggstången. De spikar upp en kvadratmeterstor, tvådimensionell tomtefar av plast på husfasaden. Gärna med en släde och ett par renar i sällskap. De klär in en hel veranda med ett nätverk av olikfärgade ljuspunkter. Och så trädgårdstomtar! Allt det här gör de.

Man kan ju tro att liven därute i villagrupperingarna längs väg 288 är enformiga och slätstrukna. Men nej, där finns livslust. Där finns glöd, visioner och arbetande händer.

Det gör de ju så fantastiskt klart för mig.

jo jag sa en flaska RENAT, tack

I love how deezer provides me with the possibility of having a soundtrack to a post. Of course, now I would want to fill this space with something to go with the theme song. Thus, I have a plea:

God, can I please give birth to the next Baby Jesus? I’ll be a good vessel. I’ll probably even stop drinking. And you’ll be the potent life-giving and ever-lethal father. Do your thing, and I promise I won’t be clingy. I need this! Anyway. I think you can put him down already at sixteen. These days, kids grow up so fast. And I hate the thought of having to be a mother for the rest of my life, however long you’re planning on letting me live.

Love,
Your humble servant, the wannabe Holy Mother and Whore of God

PS. Millennial update: Virginity is obsolete. And STD is a myth.

Oh, holy bodily anguish.

Most of Ape's was fake.

Most of Marty's were boobs.

Christmas card

When we are in Paris, shouldn't we create a Christmas card? You know, one of these tacky (but in our case, classy with a touch of decadence) photo cards people tend to send to any relative they can think of... Us wearing our matching green outfits, Ape with her new sign, anything we can think of!
I like this idea, it'll be like the lovely photo epic of us when we where at Väddö.