Cheese and Blood

Människor är svaga. Jag är svag.

Jag borde ila med min uppsats, men hur kan man vilja bli klar med den, om spanking utlovas om man inte skriver klart den?

Varför är livet alltid så elakt mot en?

Oxå denna morgon gjorde jag mig en smörgås. Osten tog slut. Jag hade även slut på mjölk. I mitt huvud gjorde jag en lista över vad som behövdes inhandlas senare idag. Mjölk. Ost. Och sen tog min hjärna semester och la till Blod. Det var en smula morbidt och lite upprörande.

Uppgiven?

Idag var jag på Karlberg, den fantastiska skola som under århundraden format Försvarets stolta, kompetenta Officerare. Och för första gången ifrågasatte jag min önskan att bli officer. Kan ses som ologiskt, men så var fallet.
Kan vara pga. den överdrivet hurtiga officer som visade oss runt och verkade anse fysisk träning som det enda en officer lever för.
Jag har träffat henne tidigare, då på Nijmegen-marschen, då hon i 45-gradig hetta spelade hysterisk Volleyboll (i solen, dessutom) och verkade helt besatt av att skutta runt.

På väg därifrån funderade jag på varför, jag som fullkomligt avskyr fysisk aktivitet, önskar välja en av de få utbildningarna där man faktiskt MÅSTE vara vältränad. Det är för mig ett mysterium.
Jag pratade med mitt plutonbefäl jag hade i lumpen om detta, och han skrattade och påvisade att alla befäl (utom ett) i befälslaget hade "mage" i större eller mindre (omfång)utsträckning. Och det är ju sant, att deras kondition kanske inte är i toppform, viken inte min heller är, så det skulle egentligen inte vara något problem.
Problemet ligger i det faktum att jag måste vara hysteriskt-elit-topp-tränad, för att kunna klara ETT enda test, för att sedan kunna gå på en skola i tre år för att SEDAN kunna "slappna av" och jobba på en arbetsplats där i princip noll kondition krävs.

Jag vet att jag skulle klara av jobbet som uh-officer, det är bara just dessa fysiska test jag är nervös inför. Jag har faktiskt inte varit såhär nervös inför någon form av test förut... Möjligtvis för att det är så avgörande, missar man minsta lilla del, är man ute.

Kanske är nervositeten befogad: Iggy, en av de på min pluton som redan gjort testerna, klarade inte de fysiska testen, och hon har (de facto) bättre kondition jag än vad jag har.
Kanske hade hon inte viljan, men ändå, hon har bättre kondition än vad jag har, och hon klarade det inte.

Jag gissar att min kropp på något vis förstått att jag måste antingen (på en månads tid) utveckla superkondition eller ge upp "drömmen" helt. Hittils har det inte varit något problem med att springa eller gå en mil om dagen, och visst, min kondition har blivit bättre, men inte på långa vägar så bra som den skulle behöva vara. Dessutom väntar jag bara på att mina knän ska säga ifrån...

Detta var ju upplyftande. Inte.