Yet another famous Oddball

Dolly Rebecca Parton
-- How appropriate.


As I’m reading a biography on Dolly Parton it becomes very clear why she holds the fascination she does. Or at least to me.


A hyperactive kid. A self-proclaimed outsider. A storyteller. A genderfucker. A humanist. A dreamer. And…not what she seems. And as if that wasn't good enough, she's loud and cheap as well. She fits like a ball in the odd-glove.



Anyone want to go to Tennessee with me?

ps. And what is it with 1946 and famous honorary Oddballs? ds.

Varför jag är kung

Ibland när jag tänker att jag borde färga håret så brukar Nina Persson dyka upp i mitt huvud. Jag tror det kan ha varit när The Cardigans släppte låten ”I need some fine wine and you, you need to be nicer” som Nina i en intervju blev ombedd att säga något till sina fans och hon tittade på mig genom tv-skärmen och sa typ: ”Du har bara ett hår. Jag ångrar att jag förstörde mitt.”

Jag kan ju självklart ha drömt detta. Jag har nämligen, inte bara tack vare mina nuvarande psykologistudier, insett att jag har något av en ”fantasy-prone personality”. Sådana människor har en tendens att frammana livliga dagdrömmar och leva i fantasivärldar där allt är underbart. Hur som. Nina hade ju inte ens rätt. Håret växer hela tiden. Men det här kan jag ju såklart inte ta upp med henne personligen, eftersom jag mycket sannolikt har fantiserat ihop detta uttalande alldeles själv, som en ursäkt att slippa förändra mig. Och jag menar, jag har inte ens följt hennes råd. Blondsprej, över och ut.

'Glöm att du fick det här samtalet!'

Min mobil ringde igår.

- Hej, det här är doktor X från läkarmottagningen i X (min hemort).
- Jaha. Hej.
- Känns det här ärendet bekant?
- Ja...
- Ja.
- Eller förlåt, jag menar NEJ!

Intresseklubben antecknar.

girls and boys and full frustration

Oddball update (tediously refreshing or refreshingly tedious?)

Today I thought I wanted to go out, drink large amounts of alcohol and dance my brains out. But as the Ape was out of money and tiny doesn’t do too well in public (for all the best reasons) the Oddballs spent their Saturday night indoors, almost sober.

One would fear that the night was only that – cocooned and dry. But nay! The Ape had brought her “bag of tricks” containing this:

a large bottle of flat Coca Cola,
a deck of cards,
a book on fortune-telling,
a Vampire erotica-film,
a bag of popped corn
and a bottle of cabernet sauvignon with a label featuring Elvis.

All this, together with tiny’s wearing make-up, a dress and high heels, made it a great night. We never tasted the wine, but the presence of the King was obviously enough for us to start tell me fortunes (I'm getting married soon), eat thousands of popcorns, dance like freaks and then finally plunge into the gory but subtle erotica of The Living Dead Girl. A subtlety that naturally anticipated dissection and explicitness in this outspoken guild of Odds.

An era has come to an end.

Moa died two days ago. The stupid dog who ate too much, puked too often and smelled badly. The dog who hated other dogs, were suspicious of people and only a couple of months ago attacked and sunk her teeth into a harmless Golden Retriever. The dog who always took my spot on the sofa at the kitchen table. The dog who spent her summers on her back, bronzing her belly in the sun. The dog who I taught tricks and ran around and played with.The dog who’s been around for more than half my life. The dog who I respected and loved more than I will ever do any other dog.

For once, I did not reproach Whedon for making a seventh season of Buffy. There is death, tears, dog death and general misery. I watched nine episodes in a row and cried myself to sleep.

I’m okay, but I miss her.

more for the score

För dig som provocerades av det faktum att vi klädde ut oss till tändstickor förra veckan och har en böjelse för självplågeri:

Mer bilder.

(Och tomrummet ovan är för övrigt en konstpaus och beror inte alls på att jag är html-kodligt handikappad.)

Trick is to get over it, or under it, and enter it.

Tonight we had burgers student style. Ape's was free, tiny's was good and Mousse's was moldy.

During the meal, tiny explained why she chose to spend her Sunday in the company of approximately one hundred naked women's bodies, and why she was "in awe". Mousse taught the crowd how to correctly drink a pint of Staropramen dark while Ape wore butch and elaborated on Lenin's kind heart.

Afterwards, we wrote down words.

We share!

Next time, we'll just podcast it. For the blind and the dyslexic. And the most desperate.

He entered the room. Then he entered a woman. And another one. And another one. And now he’s spent.

Oh! OOH!

He’s back. He enters a woman.

The woman, seemingly mad, stakes him.

- Do not stake while I am staking you, please.

- Oh, I’m sorry, I think there’s been a misunderstanding.

He enters another woman. She speaks no words. He throws his head back and laughs. Why is he laughing?

Because he is entering a woman.

Red hair. A red haired woman is watching him from afar. Across the room. Her gaze is as penetrating as… Suddenly, the devil appears. He’s wearing a cape. Otherwise he is naked.

- Who are you and what the hell are you doing in my women?

- I am a soulless bastard. I like entering. A lot.

- As do I (man appears)

- Superman!? Where is your powersuit? asks the vampire

- This IS my powersuit!

- Oh, I see that. Now. Are you really as fast as they say? the Devil asks.

- Hahaha! laughs Superman

- A gentleman would never kiss and tell…? (Devil)

- I like you, says Superman with a coy and flirtatious smile.

- I enter you! (Devil)

And this is the point when the number one enterer (Vampire) turns to the camera and looks vulnerable.

so why don't you care?

As I was pondering the existence of love and lust in a compatible combination I accidentally stumbled upon Capetown. Now I am head over heels with Mr Telephone. However I am no closer to solve the lust/love equation.



Though after discovering a new love I started wondering whether or not love and lust necessarily have to exist simultaneously. Obviously that's what our culture encourages, but then again our culture encourages a lot of other weird stuff like dental hygiene, reproduction and living the "rat race".


ps. paper clothing is kinda fun, but way uncomfortable ds.

En fredag utan fisk.

Jag hade nog tänkt mig en spännande och väldigt utvecklande post här. jag var verkligen på G. Det blev inte så.

Idag har jag inte ens lärt mig några nya roliga saker...
Enlighten me!

don't have the heart to live in the fast lane

Du är ju tjej. Du är ju tjej!

Ape lutar sig förtroligt fram över disken,
möter hans blick och framför sitt ärende.

- Solstickan. Tändstickor.
- Vi har det. Men de är dyrast.
- Vi tar dem.
- 4 kr, tack.

Efter Pressbyrån tog vi 811:an ut till landsbygden för att delta i folkfesten där vi skulle socialisera med kattflickor, alppojkar, fjärilstanter, bäbisgubbar, en tjuvbjörn och en och annan shejk. Vi drack madeirakopia ur fickplunta, vi dansade till 90-talets radioplågor och tände eld på löpande band. Shejken påstod för övrigt vid något tillfälle att rochas betyder ”röd” och inte alls ”det ligger skönt i munnen”. Jag är dock långt ifrån överbevisad och hänvisar fortfarande till originaldefinitionen.

Andra saker hände. Det var polarbröd i en cementblandare. Det var en man som letade bröst på en tändsticka och fick en knytnäve i ryggen av en annan. Vidare var det minst två män som blev nekade att dansa med Ape.

Ape ägnade istället sin tid åt att kramas. Ape kramade B, Ape kramade främlingar, Ape gruppkramades och jag tror även Ape kramade sig själv ibland, när ingen såg på. Själv var jag närapå modest. Jag muckade gräl med färre än tio personer, jag drack mindre sprit än jag gjort när jag kräkts och jag dansade ovanligt påklätt. Sammanfattningsvis tycker jag att både min och Apans oväntade utveckling är högst intressant men tänker inte motarbeta en eventuell regression.

Det var allt.

Och här (märk bäbis)!

Superstars [a rapport from Knutmasso 2009]

The responsibility to do the common Swede's duty regarding "Knutmasso 2009" has fallen upon my stout if somewhat dirty shoulders (the paint spread as I was trying to get rid of it).

After marvelling at our own joint creativity we turned ourselves dark to fit into the winter night. Once not only our faces and necks (ears and fingers), but also large parts of B's bathroom were black we pulled on our home-made costumes, bounced our fluffy hair and set off to the carneval.

With pride we strutted our stuff up and down Gimo mainstreet. We looked good, and we knew it. And thanks to our skilfully crafted matchbox people seemed to actually recognise our effort and more than one "Oh look at the matches" was joyously shouted from the onlookers.

Taking turns holding our matchbox close to our hearts we danced the night away to glorious music and dreamed of the more beautiful aspects of country life. It was truly beautiful, if you ignored the sweat and smell of cheap beer.

As the evening came to an end and turned into night I and Mos hoped on the last coach back to Uppsala. At the back of the buss we let our hair swing freely as we enjoyed the slightly surreal experience. Once back in Up-town we got to enjoy walking from the bus to Mos' place all dressed up while humming with wellbeing (as well as just humming) after a very successful evening despite the apparant lack of rumbling (other than internally). And even though we were unsuccessful at scaring any children during the parading we successfully managed to get a grown man to rather fearfully exclaim "Jesus Christ!" as we rounded a dark corner.

Yeah, it was a good little event. But next time, next time we need quantity. That means you will have to be there as well.

Coming Up:
Pictures and Swedish

Tänk! Hela Sveriges elit av drevrar - samlad i vår skog!

Imorgon är det knutmasso och vi lider bortfall ur leden.

Mest beklagar jag nu att Aqua aldrig fick göra en musikvideo till den här låten.

This Week on Youtube

This is sort of exactly what I wanted to do to Aguilera's Beautiful. The only difference between Jasmine here and myself is that she is a composed professional, whereas I always start to cry.

Practice makes perfect, or less awkward at least

Because I'm practising this entire hugging thing, but I still have miles to go before I sleep. Or well until I get this hugging business under control. Though I still think the world would be a easier place if there was this much clarity in it, but I guess even so I'd still make the same face as the greenish dude.

out

I was rumbled yesterday. Woke up feeling raped.

And this was the song playing in my head. Together with a headache.

Jag är en vampyr.

Min vän lösnäsan spelade en låt för mig, den har fastnat på min hjärna, och jag har tondövt nynnat på den i två dagar nu.
Jag känner att jag måste dela med mig av den, ty Assie uppskattar troligtvis inte att jag spelar den på repeat hela tiden.

http://www.youtube.com/watch?v=yGNvjAWaRhA

"hela världen är så underbar"

Ohhh.

Put on a pair of headphones. Start the clip. Close your eyes and enjoy messing with your brain.

Jag hittade en hundring idag.

Jag är på väg till tvättstugan när den glittrar till från sin placering på golvet och fångar min blick. Det går en kall ilning genom kroppen och jag minns hur jag på Rue Jean Moinon en gång för snart två år sedan var på väg hem och plötsligt hittade en hundraeurosedel vid mina fötter. De är gröna och tilltalande. Jag hade en gång ägt en sådan sedel. Det var tyvärr mycket kortvarigt. I ungefär sjuttio mil ägde jag den, tills det att Air France vid en mellanlandning plötsligt krävde att jag skulle betala för min övervikt. Och nu gick jag där på min gata och såg chansen att äga en grön sedel igen. Jag stannade, sträckte min hand mot den och två decimeter innan jag nådde fram såg jag att sedeln var blank och ett reklamblad. Min rörelse var dock redan förprogrammerad och omöjlig att avbryta. Så där stod jag, med en jävla flyer i handen och ett gäng ligister till ungdomar lite längre fram på gatan som asgarvar åt mig och min naïveté. Förövrigt säkert exakt samma otäcka underåringar som i brist på annan sysselsättning brukade stå och kedjeröka och halsa Explorer i tinys och min trappuppgång på helgerna. Jag tittade åt deras håll, skrattade ansträngt och slängde tillbaka lappen på gatan.

Nå, så då står jag här igen, på min gata (läs: korridor) och känner mig återigen iakttagen och redan halvt grundlurad. Givetvis ignorerar jag reflexmässigt sedeln och skyndar vidare till tvättstugan. På vägen tillbaka fiskar jag ändå upp den i förbifarten. Paus för skratt. Ingen reaktion. Jag ska finna din rätta ägare, viskar jag till pappersbiten i min hand och smiter in på mitt rum.

Ännu har ingen svarat på min lapp i köket som högtidligt förkunnar att jag hittat en peng som återfås mot utförlig beskrivning.

Ack. Jag vet att den kommer förgöra mig om den stannar i min ägo. Den kommer hålla mig ung, men i längden förblinda mitt sinne och fördärva mitt hjärta.

"The carpet match the drapes?"

It is seldom you find something off-beat on television or in film. You know something, anything that doesn’t follow what you’re used to. Something that steps outside of our world. Not sci-fi or fantasy, but simply a world where behaviour is off, but at the same time familiar.

I stumbled upon Strangers with Candy this morning. I had no intentions of watching anything at all, but then something made me stay for two minutes and I was hooked. I simply had to continue watching this gloriously odd little movie. I’ve never seen the show, which apparently is better, but if it's anywhere near this, it had to be glorious.

It messed with everything and was cruel and demeaning of everyone and thing. Still it was adorable. Just because it wasn’t what was expected. It is way too seldom you see a movie that goes against expected behaviour. Basically it was just another teenage movie, but no-one acted like they should. They acted like…like when you imagine things. It was like one of our “stories” only it was film.

It was highly pleasurable.

I only like unicorns because of Tom Cruise

And because they don’t poop, like the other horsies.

The thing I wanted to say was thank you Lola for the scarves. I love them very much, and more and more for each hour. Their fabric is soft and their pattern is pleasing. I was going to paint me a nice and sturdy unibrow to go with my creation, but decided against it. I have great fear of unibrows, and being mistaken for someone who loves unibrows. Being taken for someone who likes to play with stereotypes is a lesser fear. Knowing me, one would think that truth scares me, but that’s only part true.

challa challa, as you run toward the sun, my child

Because apparently some of us likes unicorns

Vi kan inte gå runt det...

Fy fan så obehagligt det var, det mindes jag inte alls.



Vuxna män skall inte ha hotpants och knästrumpor på sig, ifal inte när de underhåller småbarn.

Raw Transition

Last year felt strangely nostalgic. It felt like one of those in-between type of years. Sure I graduated, sure there was loads of way fun stuff happening, but all of them were somehow painted in muted colours of sentimental nostalgia.

This year however feels raw. It feels like this is the year new stuff will happen. Not all of them pleasant, but more...raw.

It's strange that the word of this new year is "förpuppad" (cocooned) when in reality I think this will be the year of birth. I've got a feeling this will be the year when we, I, leave the cocoon. It might be a little painful and it might get a bit messy, but that's part of the roller-coaster. Nostalgia has sustained me, but I am now ready to try life as a larvae.

Looking out across the new year expanding in front of me all I can think of is transition.