2007-04-29

Uppgiven?

Idag var jag på Karlberg, den fantastiska skola som under århundraden format Försvarets stolta, kompetenta Officerare. Och för första gången ifrågasatte jag min önskan att bli officer. Kan ses som ologiskt, men så var fallet.
Kan vara pga. den överdrivet hurtiga officer som visade oss runt och verkade anse fysisk träning som det enda en officer lever för.
Jag har träffat henne tidigare, då på Nijmegen-marschen, då hon i 45-gradig hetta spelade hysterisk Volleyboll (i solen, dessutom) och verkade helt besatt av att skutta runt.

På väg därifrån funderade jag på varför, jag som fullkomligt avskyr fysisk aktivitet, önskar välja en av de få utbildningarna där man faktiskt MÅSTE vara vältränad. Det är för mig ett mysterium.
Jag pratade med mitt plutonbefäl jag hade i lumpen om detta, och han skrattade och påvisade att alla befäl (utom ett) i befälslaget hade "mage" i större eller mindre (omfång)utsträckning. Och det är ju sant, att deras kondition kanske inte är i toppform, viken inte min heller är, så det skulle egentligen inte vara något problem.
Problemet ligger i det faktum att jag måste vara hysteriskt-elit-topp-tränad, för att kunna klara ETT enda test, för att sedan kunna gå på en skola i tre år för att SEDAN kunna "slappna av" och jobba på en arbetsplats där i princip noll kondition krävs.

Jag vet att jag skulle klara av jobbet som uh-officer, det är bara just dessa fysiska test jag är nervös inför. Jag har faktiskt inte varit såhär nervös inför någon form av test förut... Möjligtvis för att det är så avgörande, missar man minsta lilla del, är man ute.

Kanske är nervositeten befogad: Iggy, en av de på min pluton som redan gjort testerna, klarade inte de fysiska testen, och hon har (de facto) bättre kondition jag än vad jag har.
Kanske hade hon inte viljan, men ändå, hon har bättre kondition än vad jag har, och hon klarade det inte.

Jag gissar att min kropp på något vis förstått att jag måste antingen (på en månads tid) utveckla superkondition eller ge upp "drömmen" helt. Hittils har det inte varit något problem med att springa eller gå en mil om dagen, och visst, min kondition har blivit bättre, men inte på långa vägar så bra som den skulle behöva vara. Dessutom väntar jag bara på att mina knän ska säga ifrån...

Detta var ju upplyftande. Inte.

4 comments:

Mousse said...

Åh min lilla russinmuffin...

Det låter ju kort, en månad.

Men om du tänker göra detta, så ska du fan göra det ordentligt. Gå inte dit och gör ditt bästa utan att verkligen avse att göra ditt bästa.

Gör du testet, så ska du göra det med avsikt att lyckas.

Jag säger inte att det är farligt att misslyckas, men ta inte ut misslyckandet i förskott. Då kan lägga ner officersplanerna redan nu. Det är inte heller farligt. Bara avgörande.

Bestämmer du dig för att genomföra testet, så gör det helhjärtat. För det är coolast.

Mousse har tyckt till.

tiny said...

jag måste ju hålla med Mousse här, men samtidigt är ju jag en av De Utvalda Få som också avskyr att motionera.

så jag känner din smärta.

och jag tillhör också De Utvalda Få som blir över-nervös inför tester.

så... du vet vad.

men om du går dit och gör ditt bästa så kommer du ha min beundran (...), för jag skulle stanna hemma.

(jag vet att vi inte riktigt är "få" Vi Utvalda, men det får mig att känna mig speciell att tillhöra en liten grupp. och jag behöver det just nu.)

Lolita said...

Det är inte så att jag tänker göra det halvhjärtat.

Verkligen inte.

Och såklart tänker jag göra mitt bästa.
Men när jag vet att jag har fysiska tillkortakommanden, som absolut hämmar min förmåga att utföra ett bip-test, och jag vet att mina chanser inte är speciellt stora, då är det inte lätt att kunna gå in för det helhjärtat och naivt och tänka att "det här går som en dans".

Anonymous said...

Föreställningar gör mera än vad man tror.

Detta är din utmaning så tackla den och föreställ dig hur jäkla svårt det kommer att vara, men samtidigt föreställ dig hur du klarar det. Kan du tänka dig adrenalin rushen när du väll klarat av det?!