SlemSven och kinket

Jag återkollade de tre första avsnitten av Kenny Starfighter igår. Detta skedde i extremt populärkultursmakligt begåvade vänners sällskap. Plus glögg. Kenny Starfighter är som glögg. När man är yngre uppskattar man glögg för att det är liksom potent, lite skrämmande och helt enkelt objektivt bra. Det kittlar en. När man blir lite äldre inser man dess fulla potential. Nu kittlar det inte bara längre. Nej, nu handlar det om total jävla tillfredsställelse, på samtliga nivåer.

Betänk då kombinationen.

Hursomhelst! Joha, du är SlemSven. Vet inte varför jag inte sett det förut. Den obskyrmorbida knähunden som vill ha pisk, klär väl i läder och har en absolut anstötlig böjelse för biologin. Vidare fyller Lolly med lätthet och råge La Camillas karaktär ”skolsyster” medan Marty passar finfint som Burken - ”den tjocka pojken i gänget”. Själv anser jag mig till följd av rörelsemönster och överdramatiseringsromantisering vara musikmajjen personifierad (så ock DiLeva).

Förslutligen: ÄR kinkig med tje-ljud bara ett försvenskat kinky? sa hon som undrar och antar men egentligen skiter i vilket.

Jaa... typ chokladzingo!

Man blir ju som påmind om KS oifrånkomliga überhärlighet nu när biofilmen nästan är nära förestående. Den kommer säkert bli skit. Jag vill inte vara negativ, men... De hade tydligen satsat miljoner på specialeffekter. Ha!