There is not a single Oddball in sight, yet I find myself more inspired than in a very long time. And I'm always sorta inspired. But not like this.
I want to do it all. I wanna go all the way with you guys, my dear friends, the ultimate freaks of today, yesterday and tomorrow. I'm ready, and wide open.
And where are you? Lolly's in the crazy South, Ape's in pork land and K-Mart is probably working.
And I'm here, watching the tadpoles grow in size and lessen in numbers in my garden pond.
I wonder, do they feed on each other?
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
4 comments:
But I'm back baby...almost anyway. Give me another 2 weeks and I'll be all yours.
But weren't you the one that was supposed to be working all summer? If you're not, we can be unemployed together. I'm going to live like The Dude all summer long.
I wonder where I can get a dressing robe to a good price.
Min juni var ledig... helt tom faktiskt. Mol allena satt jag i Sverige och... Drømde mig bort till spænnande platser, dær jag inte var så... understimulerad.
Så, min juni var tom.
Tills jag bokade upp den med allehanda resor till obskyra platser... Dock var det ju lite otajmat då ni kom hem och.. ja, leker och ønskar stimulans.
Kænner du før det kan du åka hem till mig och hæmta våra Oddball-linnen och børja skapa något av dem.
Btw, jag tror vi flummade bort før mycket i designen, jag fick ingen slutlig klarhet i den.
Namn, crest/pin och scarf? (var det allt?)
Jag och Ape har kommit fram till att vi borde ha en armbindel, i svart, med en færgsprakande purjo på! Vi borde dessutom åka till Wales, som ska vara purjons førlovade land. Yeah.
Vid nærmare eftertanke borde jag ha skrivit detta som ett inlægg istællet, men det skiter jag i.
Ja. Men huvudsaken är att det blir läst. Av mig. För jag är mittpunkten i denna värld. Tror jag.
Jag älskar armbindelsidén. Älskar! Vet inte om jag känner för att börja försköna våra linnen alldeles själv. Min hjärna må vara kreativ men mina händer är patetiskt svaga och vilsekomna i praktiskt taget alla situationer förutom att föra saker till min mun. Det är dom bra på. Och ett tag var dom även bra på att föra in busskortet i busskortsläsarmaskinen. Men mina pendlardagar är sedan flera år över och mina händer har glömt den graciöst precisa rörelsen.
Så nuförtiden roar vi oss med att äta. Mest hela tiden. Jag och mina händer.
Post a Comment