Jag vill bara säga att jag skulle önska att människor utvecklade gälar. Alternativt små andningsaktiverade katalysatorer som omvandlar avgaser till lustgas. Alternativt att kokain blir hälsosamt för människokroppen. Precis som rött vin, choklad och vogue-cigaretter.
Är det så, att när man önskar något, att man måste stå för det? Är det inte så, att just för att det är önskningar, och önskningar är så högst ovillkorliga, att man kan önska något utan att man ens vill att det ska inträffa? Jag säger inte att det är fallet med mig, men jag befarar det.
Nåväl. Ibland glömmer jag att Hitler dog. Ibland glömmer jag att han levde. Ibland glömmer jag att borsta tänderna. Ibland glömmer jag att jag är övervinnerlig (vilket jag efter en förnuftets uppfostran oftast antar).
Jag tror jag mest bara vill säga att jag funderar på att bli elak igen. Jag vet bara inte var jag ska börja. Så mycket har gått förlorat. Det finns så mycket glädje och kärlek i mig numera. Kärlek som behöver delas med andra. Mest går jag runt och känner mig som Jesus faktiskt. Jag borde bli profet. Men jag är liksom lite trött på att alltid välja den lätta vägen. Förresten är jag övertygad om att elakhet föder kreativitet. Man blir liksom snäppet uppfinningsrikare när ett knivhugg i ryggen är konstant förestående.
2 comments:
Jag är för. Elakheter, alltså.
Jag dryftde idag mina aspirerande antropolog-älska-alla-människor-känslor för Jens, men kunde skönt nog avfärda allt med "Men, när jag går där och ser det vackra i alla, då öppnar någon jäveln munnen och illusionen krossas".
Jag kommer nog inte lyckas med att bli någon människovän... Därigenom vill jag motvilligt uttrycka min "beundran" för ditt sätt att svänga personlighetsmässigt.
Ja, alltså, om jag ska bli beteendevetare nu så måste jag ju kunna vara lite flexibel, no? Man kan ju inte gå runt och vara fucking stabil.
Post a Comment