Jag hittade en hundring idag.

Jag är på väg till tvättstugan när den glittrar till från sin placering på golvet och fångar min blick. Det går en kall ilning genom kroppen och jag minns hur jag på Rue Jean Moinon en gång för snart två år sedan var på väg hem och plötsligt hittade en hundraeurosedel vid mina fötter. De är gröna och tilltalande. Jag hade en gång ägt en sådan sedel. Det var tyvärr mycket kortvarigt. I ungefär sjuttio mil ägde jag den, tills det att Air France vid en mellanlandning plötsligt krävde att jag skulle betala för min övervikt. Och nu gick jag där på min gata och såg chansen att äga en grön sedel igen. Jag stannade, sträckte min hand mot den och två decimeter innan jag nådde fram såg jag att sedeln var blank och ett reklamblad. Min rörelse var dock redan förprogrammerad och omöjlig att avbryta. Så där stod jag, med en jävla flyer i handen och ett gäng ligister till ungdomar lite längre fram på gatan som asgarvar åt mig och min naïveté. Förövrigt säkert exakt samma otäcka underåringar som i brist på annan sysselsättning brukade stå och kedjeröka och halsa Explorer i tinys och min trappuppgång på helgerna. Jag tittade åt deras håll, skrattade ansträngt och slängde tillbaka lappen på gatan.

Nå, så då står jag här igen, på min gata (läs: korridor) och känner mig återigen iakttagen och redan halvt grundlurad. Givetvis ignorerar jag reflexmässigt sedeln och skyndar vidare till tvättstugan. På vägen tillbaka fiskar jag ändå upp den i förbifarten. Paus för skratt. Ingen reaktion. Jag ska finna din rätta ägare, viskar jag till pappersbiten i min hand och smiter in på mitt rum.

Ännu har ingen svarat på min lapp i köket som högtidligt förkunnar att jag hittat en peng som återfås mot utförlig beskrivning.

Ack. Jag vet att den kommer förgöra mig om den stannar i min ägo. Den kommer hålla mig ung, men i längden förblinda mitt sinne och fördärva mitt hjärta.